Stikkordarkiv: to hjem

Fra kjernefamilie til stjernefamilie

Stjernefamilie (subst.): Kjernefamilie som har endret form, men ikke funksjon.


Første gang jeg kom over begrepet stjernefamilie – stjärnfamilj – var på insta-kontoen til krimforfatter Camilla Läckberg. Hun er skilt to ganger, planlegger sitt tredje bryllup, har to pluss ett barn, ett til i magen, og er hjertelig bonusmor for eksens barn, i tillegg til å være god venninne med eksens eks. Blant annet. Det ser for eksempel sånn ut:

View this post on Instagram

Tänkt så mycket den här resan på hur otroligt glad och tacksam jag är att jag kunnat få behålla de här två i mitt liv, @fannymelin_ och @felix_melin . Lärde känna dem när de var så små och hade känts förkrossande att tappa dem vid skilsmässan – vilket tyvärr är alldeles för vanligt. Men tack vare att jag och @christinamelin hann bli så goda vänner, har de kunnat förbli en stor och permanent del av mitt och barnens liv – och nu också @simonskold 's, som fullt ut anammat att få inte bara tre barn på köpet – utan fem. Och vet en del av er ibland stör sig på att man tror att jag försöker framställa vår familj som "perfekt". Självklart är det aldrig "perfekt" i en familj. Och tog t ex många år innan jag och @christinamelin blev vänner, med ett steg fram och två tillbaks, som sen blev två steg fram och ett tillbaks. Tills det en dag bara blev steg framåt. O vi är inte alltid överens om allt idag heller. Ibland käbblar vi vänskapligt, mer som systrar gör. Och vi har haft väldigt syn på barnuppfostran – men jag har lärt av henne och hon av mig. Så nej, självklart är vi ingen perfekt familj med putsad fasad. Men vi är en familj och vi har barn som har glädjen av att behålla varann som syskon – och vi har fått behållt våra bonusar. Det GÅR. Är väl det jag vill säga med den här långa utläggningen. Det handlar bara om vilja. #Stjärnfamilj

A post shared by Camilla Läckberg (@lackberg) on

Hun klarer tilsynelatende å balansere barn, mann, ekser, jobb og katter på en måte noen hver kan både misunne og forundres over, eller begge deler på en gang. Nett-trollene vet godt hvor hun bor. Hun gir dem fingeren, hver bidige gang. Og hun sier som sant er, gjerne i godt saltede vendinger, at sånne stjernefamilier lager seg ikke selv – det krever at voksne ER voksne, og spiser den nødvendige dosen kameler for å finne en form og en løsning som gjør at barna har det bra. Akkurat så enkelt, og akkurat så vanskelig. Jeg synes hun fortjener en solid tommel opp for at hun viser at det går an å finne løsninger bare man er villig til å se etter dem, enten det er på kryss eller tvers. Det kan til og med være hyggelig.

I Sverige er stjärnfamilj et begrep med egen wikipedia-side, mer politisk forklart enn definisjonen jeg har laget her i toppen av innlegget. Jeg liker bedre den enkle varianten. Kjernefamilien har endret form, men ikke funksjon. Det finnes mange prinsipper å ri, men ikke hvis det går ut over ungene. Punktum.

Sponsing

Det er mye snakk om bloggere og sponsing og riktig merking av innlegg. I den forbindelse har jeg noen spørsmål:

Jeg får jevnlig henvendelser om sponsing. Riktignok i ti av ti tilfeller om jeg er interessert i å sponse, ikke å bli sponset, men prinsippet er jo noe av det samme.

Eksempler på tilfeller i løpet av de siste par ukene:

Innesko: En åtteåring fremmet ønske om å få sponset et par innesko med reinsdyr på. Hun hadde allerede innesko i ekte plast og fine farger, men argumenterte med at reinsdyr passet bedre til årstiden, at noen på skolen hadde sagt at crocs ikke var fine (vanskelig å være uenig i det), og at hun dessuten ville nekte å bruke plast-tøflene, så alternativet var å bli kald på beina og dermed syk (en god trussel skal ikke undervurderes). Hun toppet forespørselen med en 70/30-kombinasjon av dådyrøyne og skjelmsk smil.
Strategi: Fashion-retorikk, trusler og sjarm.
Resultat: Jeg sponset innesko med reinsdyr.

åttitallet
Smashing, Gjelsvika. Hæsjtægg åttitallet.
Åttitallsklær: En elleveåring planlegger åttitallsfest. Hun googlet åttitallet: «Jeg har sett bilder, de var skikkelig sprø da. Jeg trenger noen sånne klær. Men det har vi vel ikke, mamma, for du levde vel ikke på åttitallet?»
Taktikken er fremragende. Jeg levde i høyeste grad på åttitallet, selv om jeg har gjort mitt beste for å skjule alle spor. Jeg pleier å få spørsmål om jeg levde da dinosaurene var små (at jeg levde da dinosaurene var voksne er det ingen som lurer på).
Strategi: Overrumplende og artig frekt kompliment som veier opp for motviljen mot å bruke mer penger på pannebånd og leggvarmere.
Resultat: Jeg sponset åttitallsklær. Hun fikk en is også.

Dopapir: Idrettslaget vil at vi skal sørge for at Norges befolkning er sikret tilstrekkelig med dopapir. Fire ganger i året må vi passe på at alle har nok å tørke seg med, eller hva de nå bruker alle disse sekkene med dopapir til. For min del kan jeg stable dem opp etter veggen og bruke dem som etterisolering av huset.
Strategi: Tvang.
Resultat: Jeg prøver å slippe unna, men vi vet jo hvordan det går. (Vil du kjøpe dopapir, forresten?)

Spørsmål 1: Hvordan skal slik sponsing merkes? Særlig dopapiret lurer jeg på. Skal vi skrive sponset på hver rull?

Spørsmål 2: Hva er best strategi for å bli sponset? Gjerne som en generell sponsing av småbarnsforeldre. Personlig trenger jeg verken innesko, åttitallsklær eller dopapir, særlig ikke dopapir, men med til sammen seks unger, alle med flere utesko enn innesko og dessuten en utpreget horisontal tilnærming til oppbevaring av eiendeler, kunne vi trengt en god bulldoser. Eventuelt en robotstøvsuger. Og en vindusvasker, en to kasser med kaffe vin, en del mer søvn og et klippekort på spa.
Strategi: Jeg er veldig usikker på strategien her. Jeg er mye bedre på tomme trusler enn på sjarm og komplimenter, men ser for meg at en kombinasjon av tvang og trusler vil fungere dårlig opp mot robotstøvsugerfabrikken (mot bulldoserfabrikken er det jo helt meningsløst). 

Inntil noen kommer med noen gode forslag her må vi kalle en spade en spade (selv om vi ikke er sponset av spadefabrikken) og fortsette å grave fram gulvet sjøl.

Hva med kjærlighetsbarnet?

Seks varianter av standardspørsmål til nyfamilie:

-Dere skal ikke ha en til, da? (blunk, blunk)

-Seks barn, woo-hooo! Når kommer den sjuende, da? (hæhæhæhæ)

-Mine barn og dine barn, når slår dere til med «våre barn», da? (hæhæblunkhæhæ)

-Når kommer kjærlighetsbarnet, da? (blunk, blunk). (Kjærlighetsbarn? I motsetning til…hva da, egentlig? Vanlige barn?)

-Tenker dere å, eeeeh, hahahahahaaaa, jaaa, vil dere ha flere, eller? (liksomlatter)

-Åja, det blir nok en sjuende tenker jeg! (Know what I mean? Know what I mean? Nudge, nudge. Wink wink. Say no more!)

Svar:

-Nei.

Delt fast bosted

Tog for tog, en vanlig mandag mellom to hus.

Mandag morgen starter som vanlig med tanken som burde vært tenkt søndag kveld: Hva må være med i bagen?

Med rutinen kommer standardsvaret; så lite som mulig. Tannkost, nei, har en i hvert hjem. Det samme gjelder varm jakke, regntøy, og joggesko i tilfelle lysten på en joggetur blir større enn lysten til å undersøke hvor dypt ned i sofaen det er mulig å synke. (Det har faktisk skjedd, og det finnes vitner). Pc? Må med. Og mobiltelefon. Kanskje et ekstra par sko, fordi forfengelig trumfer praktisk.

Uansett alltid det samme; hektisk aktivitet de siste minuttene før avgang. Alltid lure på hva man har glemt. Aldri glemme hadet-kosen. Ny uke. Annet hus, andre lukter, andre vaner. Men det er også en vane, som når den foregår i sin faste rytme blir en ting som bare er.

«Delt fast bosted» heter det, når foreldre skiller lag og barna skifter hus hver uke. Hos oss skifter sju av åtte hus hver uke. Vi synes vi har det fint, vi.